jag längtar
Närhet. Det är många som säger att de har svårt med det. Hur ofta hör vi inte att "det är läskigt att släppa in någon riktigt nära, nära inpå". Vi pratar om närhet i att prata, att släppa någon inpå sitt inre. Men det yttre? Är det läskigt? Det pratas inte alls lika mycket om det. Jag tycker det är skitläskigt. Fysisk närhet är också så ofta kopplat till sexuell fysisk närhet, vilket inte är det jag menar. Utan en omhändertagande fysisk närhet, som ett barn behöver. Det var något jag känner att jag aldrig fick, från något håll. Och nu har det blivit så känsligt. Jag stängde ut längtan efter det, för med den hade jag inte orkat. Så nu kommer allt på samma gång. Minsta lilla beröring i rätt tillfälle av rätt person, så tappar jag allt. Hela jag skriker "fortsätt, ta inte bort handen, rör mig, snälla, jag ber dig, rör mig" och det enda jag vill är att personen ska ta hand om mig, hålla om mig, vagga mig som ett barn. För att vara liten, längtar jag efter fortfarande. Det blir svårt, komplicerat, med den längtan. För allt jag vill är att få den fysiska närheten, för jag längtar så enormt mycket efter den. Jag kan inte ens sätta ord på hur mycket. När det kommer ett tillfälle, då det känns som att jag tappar allt, liksom slappnar jag av och spänner mig på samma gång. Jag slappnar av för det känns så skönt, jag börjar känna mig liten, är beredd att falla in i famnen och låta all gråt som plötsligt ligger så outhärdligt nära bara komma. Men samtidigt spänner jag mig, för jag ska inte. Det är så mycket som kan gå sönder av att jag skulle falla handlöst i gråt i någons famn. Att tillåta mig själv det. Jag har aldrig testat det, och det kanske gömmer sig ännu mer saker bakom gråten? Det skrämmer mig. Samtidigt som jag vet att jag så väl skulle behöva gråta ut. Och vad händer efteråt? Hur känner jag mig? Det är oerhört ovant och mycket jag inte vet om det. Jag är så rädd för att göra det. Men åh, åh, vad jag längtar efter det.