andas
Jag är så rädd att förlora mig själv. Är uppmärksam på alla mina ord, mina handlingar, mina blickar, mina tankar, mina känslor, mina motiveringar, mina orsaker, mitt medvetna, mitt undermedvetna. Har stenkoll på allt som händer, samtidigt som jag känner mig helt förlorad. Vet inte hur mycket jag vill lämna ut mig själv, vet inte hur mycket jag bör dela med mig av. Vet inte vart jag slutar och ångesten tar vid, vet inte vad som väljs av mig och vad som väljs av ångesten.
Idag har jag saknat den tror jag. Idag har jag varit lite förlorad, tappat kontrollen över mitt liv. Och kontroll är så svårt att definiera för mig. För jag har alltid haft ett så stort behov av att kontrollera allting, andra personer, mina känslor, vad som händer. Det är ju en kontroll som inte funkar, som inte är bra. Nu har jag försökt släppa den för att istället kunna ta kontroll över hur jag mår. Men jag kan ju liksom inte avgöra vilken kontroll som är vilken ibland. Jag kan inte avgöra när ångesten har kontroll över mig, eller när jag har det. Det ger mig panik. Hur ska jag någonsin kunna veta vad som är vad? Och hur ska jag någonsin kunna veta vad jag väljer på riktigt för mig själv, eller något jag väljer för att jag vill få uppmärksamhet, tröst, närhet? För jag känner ju fortfarande behovet att bevisa mitt värde för att få allt det där jag aldrig fick. Inför alla som har sett mig, om så bara för en liten stund, har jag ofta gjort mig värre. Att på en bra dag kunde jag göra mig själv ledsen, för att jag visste att hen gick förbi just då och jag kunde absolut inte se glad ut, för då kommer hen inte bry sig längre. Jag har förmågan att nästan själv framkalla ångesten, när det står tröst på spel. Jag är så känslig för det där, att jag är villig att byta ut hela mig, hela min själ, för att få det. Jag kan inte avgöra när jag gör det, när jag hittar på, gör det värre, själv framkallar ångesten. För idag har jag saknat den. Och jag vet inte om jag faktiskt gör det eller om jag så gärna vill sakna den för att jag är så oerhört rädd att förlora uppmärksamheten jag får av den. Jag är rädd att jag gör mig till, att jag byter ut all min lycka mot en tillfällig, kort tröst. Jag är rädd att ramla tillbaka alla steg jag tagit framåt, för att jag så skrämmande gärna vill ha den där trösten. Hur ska jag kunna avgöra det här? Hur håller jag mig uppe på ytan? Hur tycker jag om mig själv, hur vet jag vad som är bäst för mig?
Det är alldeles för mycket just nu. Jag kan inte riktigt andas och inte känna efter vad det är som finns i mig, vad som känns. Hinner inte tänka och analysera som jag gjort förut. Kan heller inte avgöra om jag behöver känna efter och tänka och analysera, eller om det bara är ovant att inte ha min vanliga ångest längre. Och skulden, sitter den kvar? Eller plockar jag fram den, liksom nästan medvetet, för jag vet vad den gör med mig? Hur ska jag kunna veta det här?
