älska mig själv
Jag har läst igenom alla mina gamla dagböcker, gamla noveller, dikter, texter. Från sju års ålder till nu. Och för första gången ser jag vilken ömhet jag haft gentemot mig själv genom alla år. Trots allt självhat, allt destruktivt beteende, all skuld jag lagt på mig själv, så har det funnits något starkare i mig. Kärleken till mig själv. Det är svårt att medge, det är svårt att prata om överhuvudtaget, att älska sig själv. Men jag börjar känna det. Steg för steg. Försöker berömma mig själv så ofta som möjligt. När ångesten eller sorgen smyger sig på, pratar jag med mig själv. Jag lugnar mig. Jag står på samma sida som mig själv nu. Har vävt ihop alla olika delar av mig själv, till en hel människa. Vet ni? Det är förjävligt skönt.
