och jag skulle vilja skriva som annika norlin
Idag hade vi vårt sista tal i gymnasiet. Vår sista uppgift i svenska på gymnasiet. Det kändes bra och efteråt dansade vi en liten segerdans och bara skrattade. För det börjar kännas så nära nu. Så läskigt nära. Det är nu jag börjar förstå att lilla jag tar studenten om 39 dagar. Helt jäkla sjukt. Det känns overkligt nära. Jag är så redo som en student kan bli, men samtidigt är jag inte redo alls. Skolan som alltid varit min stora trygghet. Jag kommer sakna den. Och trots våra miljoner olikheter, kommer jag sakna mina vänner enormt mycket. Och P, såklart. Den hittills frånvarande separationsångesten börjar smyga sig fram nu. Men inte på ett panikartat sätt. Nej, på ett vanligt och lugnt sätt. För jag vet att jag klarar det här.
Sedan sprang jag runt på stan med K. Vi letade väskor, skor, smycken till balen. Mitt beslut att gå var så hastigt att det känns nästan lite stressigt att ordna allting inför den. Men vi hade det mysigt och jag tror det kommer bli bra. Jag brukar inte vara materiell av mig, brukar inte lägga mycket pengar på kläder och liknande, speciellt inte bara för en enda kväll. Jag brukar inte vara såhär tonårig. Men det ska bli min kväll. Och då skiter jag i om jag lägger mycket pengar på det, eller om jag beter mig som min ålder, för det är min kväll och jag ska vara Askungen. Jag dansar fastän med Annika Norlin och jag vet att jag kommer klara det här.
Nu har jag repat manus och ska alldeles strax fortsätta med det. Vi har premiär om 22 dagar, vilket känns snart. Det är mycket vi ska hinna repa, pyssla, fixa till. Men det är så otroligt roligt. Där finns separationsångesten också. Vi har mindre än en månad kvar tillsammans. Hur ska jag klara mig utan teatern, utan personerna där? Allting avslutas. Det är jobbigt att alla avslut sker på samma gång. Jag vet att jag behöver nytt, jag behöver förändring, men allting kommer att förändras. Men jag försöker njuta. Förra veckan kom nästan alla för tidigt. Vi satt och pysslade rekvisita, pratade litegrann. Det var inget speciellt med det, egentligen, men jag stannade upp. Kollade runt mig, lyssnade, kände. Och jag var så lycklig. För att jag fick sitta där och pyssla med dem, småprata och skratta lite ibland. Jag är så oerhört tacksam.