att sakna
Jag mår bättre. Jag vet inte om jag kan säga att jag mår bra än, det vågar jag nog inte än. Men det är bättre. Mycket bättre. Begränsningarna har minskat, ångesten är inte lika påtaglig längre. Tar hand om mig, såväl kropp som psyke, mycket bättre. Jag äter bättre, rör på mig mer, gör oftare det som gör mig glad, sover bättre. Det finns många anledningar varför och den största är för att jag har valt att göra det. Men det finns mycket som är jobbigt med att må bättre.
Det jobbigaste, tycker jag, är saknaden efter ångesten. Den har varit en så stor del av min vardag, mitt liv, mitt väsen, en väldigt lång tid nu. Den har kontrollerat mig och jag har många gånger valt den, för att det har varit lättare, skönare, tryggare. För det blir en trygghet, fast det är en negativ trygghet. Den blir en del av dig. Ibland känns det som att hela du är ångest.
Det svåraste beslutet i mitt liv gjorde jag i höstas. Jag kom till en punkt där det inte gick längre, jag ställdes inför valet: vill du leva eller vill du förtvina, ruttna, försvinna? Jag valde att leva. Om jag hade valt annorlunda, tror jag inte att jag hade varit här. Och det var så jävla jobbigt. Det jobbigaste och svåraste och det mest smärtsamma jag gjort i hela mitt liv. Att välja att leva kanske låter så enkelt för vissa, för vem vill dö, på riktigt? Men det var svårt. Så oerhört svårt. För det betydde att jag skulle lämna all trygghet bakom mig, allt som jag visste fanns inte längre.
I början gjorde det ofta fruktansvärt ont. Ångesten slet i mig och skrek att kom tillbaka, kom tillbaka. Den saknade mig och jag saknade den. Ibland gav jag efter. Ibland valde jag bort den. Det tog mycket tid och energi. I de situationer jag valde bort ångesten, fick jag en annan ångest. Båda sidorna drog i mig så hårt, så hårt, och det gav mig ångest. Jag kände så mycket nytt, allting var så främmande. Sakta men säkert kunde jag oftare välja bort den. Och nu står jag här. Jag kan relativt ofta välja bort ångesten, välja mig, välja glädje. Det är fortfarande svårt, nytt och främmande. Jag saknar den fortfarande jättemycket ibland. Men jag mår så mycket bättre av att välja bort den. För fast ångesten var en enorm trygghet för mig, min närmaste vän under flera år, så bröt den ner mig. Den tog ifrån mig min kontroll över min kropp, mitt liv. Den tog ifrån mig min glädje, all min makt. Det är inte värt det. Jag ser det nu. Det är inte värt det. Jag är värd så mycket mer än det.