22.15
Jag kan inte minnas. Hur mycket jag än försöker, så minns jag inte. Det enda jag minns är några få dagar som det var som värst. När mamma hade sjukhusband på handleden på min dansuppvisning, och jag fick absolut inte säga något till mormor. På en utav mina första teaterföreställningar, då mamma stod längst bak och panikgrät för att hon blivit sparkad. Jag såg det när jag stod på scen och hela föreställningen var förlorad, jag kunde bara titta på henne. Jag kommer ihåg att mamma var arg, hon skrek mycket. Hon grät inne på toaletten och sa att hon mediterade. Gången vi kom hem från farfar och jag hörde något om för många tabletter. Gången jag kom hem och det värsta hände, dagen innan det. Alla män. Stockholmsresan och dagen innan. All gråt och allt skrik. "Jag vill inte leva längre." Jag minns små, små delar. Ibland minns jag känslor. Som hur apatisk jag var under en tid, eller min panikrädsla för ambulanser. Eller hur äcklig jag kände mig. Eller ångesten. Eller det enorma uppmärksamhetsbehovet. Eller den ständiga ensamheten, som präglat hela min uppväxt.
Men jag kan inte minnas omständigheterna. Jag minns inte hur vi fick mat, jag minns inte om vi pratade. Jag minns inte om och hur det blev städat, tvättat. Jag minns inte hur tidigt allting började. Jag minns inte om M sa någonting. Jag minns inte hur hon var, om hon kunde prata. Jag minns inte vad jag gjorde på dagarna. Jag minns inte vem som diskade. Jag minns inte hur mycket min syster var hemma, hur hon var mot mig. Jag minns nästan ingenting. Det gör mig rädd. Det kan vara vad som helst som ligger gömt bakom.