jonatanlejonhjarta.blogg.se

Jag kallar den frigörelseångest. Det är inte ofta längre som jag får riktig ångest, som hårt håller fast mig, som stoppar allt. Den kan finnas där, men på senaste tiden hinner jag nästan alltid möta upp den. Då blir den lättare att hantera, för vi kan prata igenom den, jag och ångesten. För mig blir det lättare att prata med ångesten när den kommer, det känns skönt på något sätt. Jag brukar säga att det går över, snart är det över, det här är bara tillfälligt, du är värd mer än det här, ångesten är inte farlig, du är stark, du lever, Sara. Det låter kanske töntigt att tänka sig sin ångest som en egen liten person, men för mig hjälper det. Kanske är min ångest-person det barnet i mig, som aldrig fick vara barn. Ibland kan jag bli arg på ångesten, säga ifrån, men ofta behöver den bara hålla min hand. Och det kan jag göra nu. Förut tog den över helt. Höll mig hårt mot golvet, tryckte med all sin kraft på bröstkorgen, utrymde all glädje i mig. Den hinner inte göra det längre, jag känner den alltför bra nu. Så det klart min vanliga, gamla ångest finns kvar där, men den är inte densamma. 

  Det som jag kallar frigörelseångest är något helt annat. Det är en annan känsla som tar över mig. Som ibland kan kontrollera mig. Den kommer i situationer där jag tidigare skulle ha valt ångesten, men som jag nu har lärt mig inte är något farligt. Då får jag ångest, för det sliter mig itu att kunna välja glädjen. Det är hur svårt som helst att kunna välja, att välja bort ångesten. Den har valt allt åt mig hela mitt liv. Nu när jag tagit tillbaka näst intill all makt över mina beslut, vet jag inte hur jag fattar dem. Då får jag lite panik. Hur gör jag? Får jag göra det här? Vad vill jag, vad kan jag, vad ska jag? Är jag värd det här? Hur säger jag det här, kan jag göra det på det här sättet? Allt är så nytt, så nytt för mig. Att ta egna beslut, att välja själv, att välja mig, att följa vad jag vill. Det är jättekonstigt och känns på ett sätt fel. Det skaver så otroligt mycket. Jag vet ju att jag måste, och att det inte är så konstigt att jag har så svårt med det, men det gör ont. Och det kallar jag för frigörelseångest. Det stället jag är i nu. Liksom mittemellan, med en fot i framtiden och en i alla minnen och ångest. Det är så förbannat svårt det här.