rastlös
Jag är rastlös ända ut i fingertopparna. Jag har haft ett välbehövligt lov, men hatar det ändå, för jag behöver mina rutiner. Jag behöver tystnad, lugna rörelser. Behöver min egentid, min egen vilja. Men allting är överallt just nu. Jag är trött på att bo hemma - en mening som inte ens fanns i min vokabulär för ett halvår sedan. Men det är jag, så oerhört trött. Jag längtar bort härifrån, efter ett annat liv. Jag känner hur jag börjar avsluta mina relationer, åtminstone känslomässigt. Den farhågade separationsångesten jag trodde skulle vara överväldigande just nu har knappt infunnit sig alls. Jag behöver så jävla mycket distans, samtidigt som jag är mitt i alla minnen. Att ha två månader kvar i skolan känns på ett sätt helt självklart, men ändå så ogreppbart. Två månader? Lilla, lilla jag? Fast jag känner mig mer redo än någonsin, av flera anledningar. Jag är så trött på att gå efter någon annans schema, är så trött på att inte få vakna när jag vill, är så trött på att sänka volymen på kvällen, är så trött på frågor, är så trött på att inte få göra vad jag vill hemma. Och jag är så trött på att vara så lättillgänglig h e l a tiden, är så trött på den konstanta kontakten, så trött på den här delen av världen. Så trött på ångesten, alla gamla tankar, den bjuder in till. Jag behöver något nytt. Jag gör verkligen det. För jag kommer inte längre här, jag sitter fast. Sitter fast med en rastlöshet, en begränsning. Jag vet att en inte ska fly, att det kanske inte fungerar så, men jag kommer aldrig komma någonstans om jag är kvar här. Här sitter det gamla jaget kvar. Här sitter tolvåriga, femtonåriga, sjuttonåriga Sara och stirrar på mig. Skriker på mig och tröstar mig och talar vett med mig och drar ner mig. Men jag orkar inte dras med allt gammalt längre. Jag vill gå vidare. Vill lämna av mig de tunga stenarna här, i den här delen av världen, och gå vidare. Nu är jag nästan så rastlös att jag undrar hur jag ska klara av de fyra månader som är kvar. För att stå ut tänker jag jobba jobba jobba. Klippa av mig håret, spendera mycket tid på bara vara, köpa nya kläder, spela ihjäl mig på teater. Sen tänker jag ta mig härifrån. Jag blir bara frustrerad över allt som ligger kvar här. Det är en hinna av smuts över hela den här staden, hela min skola, hela landskapet. Jag behöver komma härifrån.