ingen med ett hjärta i kroppen
Heldag med teater. Jag har längtat efter den här dagen så mycket. Åtta timmar av bara teater, med de finaste människorna. Timmarna med dem är det som verkligen får mig att fortsätta. Oftast kan jag slappna av helt där, det är lätt att prata, lätt att skratta. Lätt att vara glad, vilket många gånger ligger så långt ifrån mig. Men här, här är glädjen nära. Jag känner ett lugn så fort jag går in genom dörrarna, för jag vet att nu är jag trygg. Jag är så oerhört tacksam över att jag får spendera så mycket tid med dem.
Och kanske det inte syns alls, kanske jag inte kan visa det utåt än, men oj, vad min karaktär påverkar mig själv. Idag visste jag känslomässigt inte vart min karaktär slutade och jag själv började. Hennes ilska blev min ilska, min desperation blev hennes desperation. Hennes ord la sig snabbt till rätta i min hjärna, för där har de ju alltid funnits. Men inte förrän idag la de sig på riktigt i munnen, i bröstet. Iallafall inte ilskan. Kanske var det därför jag blev så trött, kanske därför jag tappade allt mitt fokus, kanske därför jag de två sista timmarna bara ville börja gråta. Jag vet inte. Men jag fick en mild ångest på slutet och jag är osäker på vart den kom ifrån. Jag kände väggen byggas upp mellan mig och de andra, hur jag inte kunde le längre. Hur deras ord inte kunde gå in i mig. Hur jag försökte, böna och be, med ögonen. Se mig, snälla se mig. Rör mig, prata med mig. Snälla, se mig. Det fungerade inte. Så den från början så fina dagen, lämnade mig med en längtan efter tröst.