att falla
Jag sitter i skolan och har precis fått en komplettering att göra. Komplettering. Jag vet hur själviskt och hybrisaktigt det låter att säga det, men jag har aldrig behövt göra en komplettering i hela mitt liv och det känns förjävligt. Jag vet att det inte är hela världen, att jag ska vara glad över att jag har väldigt lätt för skolan, men herregud, vad dålig jag känner mig. Men här har jag lärt mig att fånga upp mig själv. Med allt jag varit med om, allt jag aldrig fick och allt jag aldrig fått tala om, är det inte så konstigt att jag är känslig för det här. Jag har alltid känt att betygen definierar mig i skolvärlden (och många gånger även utanför skolan), min upplevelse har alltid varit att det är på grund av mina bra betyg som mina lärare har brytt sig om mig, sett mig. Mitt behov av att bli sedd har liksom aldrig blivit uppfyllt - men lärarna fyllde en del. Och jag har alltid gjort en korrelation mellan mina bra betyg och mitt värde hos lärarna. Det var allra värst i högstadiet, men det har hängt med även under gymnasiet.
Det klart att jag då reagerar såhär. Om jag hela livet upplevt att mitt värde i skolvärlden (och många andra sammanhang) ligger i mina betyg, är det inte så konstigt att jag blir livrädd för att jag nu måste göra en komplettering. För vad ska de tycka om mig då, kommer de bry sig lika mycket? Jag har kommit långt med mig själv, ja, men oj, vad djupt allting sitter. Inte är det konstigt att jag känner en enorm avsky mot de som inte alls behöver göra komplettering, visst är det inte konstigt att jag känner mig mindre värd än dem. Jag förstår varför jag reagerar såhär. Och här måste jag vara uppmärksam. Att inte låta den här kompletteringen förstöra hela min dag, min vecka. Att inte låta det definiera mig. För vad är en komplettering, skulle många säga, ingenting. Men det sitter så djupt, så djupt i mig. Jag har kämpat ihjäl mig hela mitt liv för att få känna mig lite sedd, lite bra, lite omtyckt. Det försvinner inte så lätt. Så jag försöker hålla mig lugn. Jag försöker tänka på att det faktiskt inte är så konstigt att jag reagerar såhär. Jag försöker tänka bort känslan, självhatet som kommer smygandes tillbaka. Tänka bort ångesten som knackar på, vill in. Den saknar mig, jag känner det. Ibland saknar jag den också. Men jag vill inte ha den här, jag klarar mig inte då. Jag försöker välja glädjen nu. Jag försöker verkligen.