Det jobbiga med att vara med mig när jag tycker något är vackert - som att se en superfin film eller teater - är att jag alltid har så svårt att prata efteråt. För allting går rakt in i hjärtat och stannar där. Orden, tonerna, ansiktena, den gemensamma takten som publiken hittar i sina händer lämnar mig andlös.
Det jobbiga med att vara med mig överhuvudtaget är att allt sätter sig i hjärtat på mig. Det sliter upp mitt bröst, vi står nakna inför varandra en stund. Sedan lägger det sig till ro i mitt bröst, tätt intill mitt hjärta. Glädje, värme, oro, ångest, sorg. Och ofta tar det ett tag för mig att hitta orden. Det känns så oerhört starkt att de inte hittar vägen ut, de måste få finnas i mig, bara i mig, för en liten stund. När jag sedan hittat ett lugn och är redo, är ögonblicket förbi. Och jag står kvar med hjärtat utsträckt i handen.
Kanske är det delvis därför jag har så svårt med relationer. För att det tar ett tag för mig att känna efter, förstå, sätta ord på, släppa ut. Jag har spenderat hela mitt liv med att stänga in allt som känns, oavsett vad det gäller. Har aldrig lärt mig att förstå vad jag känner. Nu lägger jag nästan all min tid på att identifiera mina känslor. Treva med handen i det mörker som ångesten skapar, försöka hitta något att dra fram i ljuset. Vrida och vända på det, bestämma känslan, ge den ett namn. Och sedan, kanske det värsta, att visa den för någon annan. Det tar lång tid för mig. Därför avvaktar jag, väntar med att säga något, väntar med att välja. För jag är så rädd att välja fel, läsa av mig själv fel, att ångra mig. Vill inte öppna mig för fel person, vill inte ge för mycket av mig själv. Jag vill så gärna att det ska bli rätt nu.
Så när jag kommit underfund med vad som känns i mig och hittat modet att visa det, är förutsättningarna helt ändrade. Det tar så lång tid för mig att den andra hinner gå vidare. Jag känner mig dum, och lämnas kvar där.