10.23
12e mars:
Det såg ut som att han tvekade när han gick förbi mig. Som att han i någon sekunde övervägde att sätta sig bredvid mig. Jag kom på mig själv med att innerligt önska att han skulle göra det. Jag kom på mig själv med hur mycket jag saknar honom. Jag var nära att titta upp, flytta på väskan och nästan förlåta allt som varit. Men jag gjorde det inte. Och han gick förbi.
Jag vet inte hur det får mig att känna. Mest ledsen och dum tror jag. Så oerhört ledsen och så jävla dum. Jag vill inte att det ska sluta såhär, men jag klarar inte av det. Jag kan inte ändra det, jag kan inte.