14.42
Jag trodde, så naivt av mig, att allting skulle bli så mycket lättare när jag lämnade högstadiet. Att det kanske var själva staden, byggnaden, personerna som höll mig kvar i mina vanor, i mina tankar. Men det har inte blivit annorlunda alls. Kanske värre till och med, på ett sätt. För det var så lätt i högstadiet att distansera mig från allt det som hör till tonåren. Jag umgicks inte med någon i skolan som var särskilt utåt, de var blyga, tillbakadragna. Vi var aldrig vänner, vi var bara med varandra för att vi inte hade någon annan att vara med. Så här i efterhand, gör det mig ledsen. Men jag kom aldrig i kontakt med allt det tonåriga då. Ännu mindre fanns det alla sociala medier som kunde visa upp alla andra.
Att komma till gymnasiet var hemskt. Det var ingenstans som jag trodde det skulle vara, ingenstans så som min systers gymnasietid verkade. Hela ettan letade jag i min klass efter människor jag kände mig bekväm med. Mot slutet av läsåret började jag känna ett litet, litet hopp om att jag hade hittat de som skulle bli mina, alldeles mina vänner. Jag hade fel. Jag ville så gärna känna mig hemma i någon av personerna, ville så gärna ha ett gäng jag också, jag ville så gärna ha de där personerna. Jag trodde någonstans att jag också skulle förändras. Att jag skulle lämnat allt det destruktiva, att min ångest skulle sitta kvar i väggarna på skogstorp, att jag lämnat min ensamhet inne på den lilla toaletten mittemot handikapptoaletten. Jag trodde jag skulle våga vara jag. Jag trodde jag skulle bli gladare. Jag trodde det skulle bli för mig, som det verkar ha blivit för alla andra. Alla har liksom hittat varandra. Sitt gäng, sina människor, sin person. De gör saker tillsammans, de skrattar och de gråter och pratar och är tysta. De har hittat sina vänner. Inom mig hånskrattade jag åt alla de som sa att det blir bättre med åren, på gymnasiet hittar man de som har liknande intressen, de riktiga kompisarna, det går över ju äldre du blir men egentligen litade jag blint på dem. Jag trodde att en förändring skulle komma. Den har fortfarande inte kommit, och jag tror inte längre på någon möjlig förändring för mig. Åtminstone inte den förändringen jag ville se.