för stort
Det går så fort. Allting. Tiden och hur jag utvecklas i takt med den. Nästan snabbare än tiden. Jag blir stressad för att jag inte hinner stanna upp och känna så mycket som jag vill, så mycket som jag behöver. Men jag lugnar mig med att bara faktumet att jag kan stanna upp och njuta är enormt stort.
Igår hade vi rep från nio till sex. Det var jättefint. Jag var sjuk och hade sprängande huvudvärk till och från, hostade och var snuvig. Men vet ni? Det spelade ingen som helst roll. För det finns inget bättre än att vara där, tillsammans med alla dem. Många utav oss blev trötta, det gick inte som vi ville och det blev mycket väntan. Men även i de mest långa timmarna med nästan bara sittande, så njuter jag ändå. Vi satt vid sidan av scenen, musikerna tjafsade och vi ville bara komma vidare med repet. Några tramsade lite, andra småpratade. Vissa satt bara tysta och väntade. Men jag, jag var så lycklig. För att jag fick sitta där med dem och vänta. För att jag fick sitta där med dem och vara hur trött som helst. För att jag fick sitta där, sjuk och rätt ynklig egentligen, och höra på småbråk om tonarter. Det gör mig ingenting alls att sitta där och göra ingenting. För jag får tillbringa hela dagar med så fina människor. Och under slutlåten höll jag på att gå sönder. Inte av ångest, inte av sorg, inte av smärta, skuld, ilska. Nej, utav lycka. Det kändes så vackert, så stort, så mäktigt alltihop. Fast vi bara är ett gäng ungdomar som gör det på fritiden i en liten småstad. Det var överväldigande. Jag kan minnas den här känslan, några gånger har jag känt den innan. Men nu, kommer den mer regelbundet. Det är ovant. Att känna glädje, värme, trygghet så starkt. Kanske har jag bara inte tillåtit mig själv att känna det förrän nu. Och jag börjar få separationsångest, den smyger sig fram, blir starkare. Men jag njuter. Jag vet att det kommer finnas kvar i mig efteråt. Det är inte över bara för att jag inte längre är med i gruppen fysiskt. Oavsett så hade jag en väldigt fin dag igår. Kvällen blev också väldigt fin. Efter att ha gått en promenad när jag kommit hem (jag såg förgätmigej, blev helt lyrisk!) fick jag ett Ska du hänga med och äta? och fast jag trodde jag hatade att vara spontan, så sa jag ja och fick en världsfin kväll till en världsfin dag.
Vet ni vad jag känner nu? Fasen vad bra jag är.
